Under glastaket


I Huvudet på Colin Fischer – Ashley Edward Miller & Zack Stentz
maj 13, 2014, 8:41 f m
Filed under: Barn, Boktips, Ungdomar

colin_fischer

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Författarna till boken har skrivit manus till filmerna X- MEN First Class och Thor, detta är deras första ungdomsbok.

Huvud- och berättarpersonen är 14-åriga Colin Fischer som har diagnosen Aspergers syndrom. Colin har svårt att tolka ansiktsuttryck och har därför olika kort med ansiktsuttryck hemma som han använder till hjälp. Han tål inte beröring, inte ens när det är hans egna föräldrar som rör honom. Inte tål han heller höga ljud och har därför väldigt jobbigt för skolklockan som ringer, då måste han räkna tyst för sig själv tills det har slutat. Att vara annorlunda när man går på högstadiet kan man tänka sig inte är så lätt, första dagen bevisas detta då det första som händer är att Wayne, skolans plågoande stoppar ner Colins huvud i toalettstolen. När det blir skottlossning i skolans matsal bestämmer sig Colin för att lösa fallet.

Colin är en annorlunda hjälte, en nutida Sherlock Holmes. Vad som gör Colin till en sådan bra detektiv är hans fantastiska minne och hans förmåga att dra logiska slutsatser och hitta lösningar på problem. Polisens huvudmisstänkte är Wayne Connelly, men Colin vet att han inte har gjort det, så det blir upp till honom att bevisa att hans mobbare är oskyldig. Relationen mellan Colin och Wayne är både komisk och härlig.

En bok jag satt och småskrattade till och slukade på väldigt kort tid, den är supercharmig och älskade den direkt.

/Emelie Kallin



Ny tidning till Barn & Unga
mars 11, 2014, 9:30 f m
Filed under: Nyheter, Unga vuxna, Ungdomar

Piraja

Nu har vi fått in Piraja som är elevernas egna tidning!

Den innehåller en mix av nytta, stort fokus ligger på livet efter gymnasiet och nöje, med en ambition är att vara Sveriges ledande inom nöje för ungdomar.



Kalla mig gamer.
november 28, 2013, 2:50 e m
Filed under: Barn, Unga vuxna, Ungdomar

Jag var inte många år första gången jag kom i kontakt med TV-spel, någon gång i slutet av 80-talet. Även om Nintendo-konsolen var tänkt till mig var det min pappa som lade beslag på den de första åren. Uttänkt från början? Men snart började vi spela tillsammans och efter mycket träning kunde jag snart styra de små pixlarna på egen hand. Spelandet fortsatte genom åren, på egen hand eller tillsammans med kompisar. Konsolerna byttes ut, men spelglädjen fanns kvar och det var spännande att vara med om den utveckling som spelen varit med om genom åren.

Zelda

Trots att Nintendos första konsol nyligen fyllde 30 år så är tv-spelandet fortfarande mycket omdebatterat, med många fördomar och okunskap. TV-spel har helt enkelt aldrig blivit accepterat på samma sätt som till exempel film och musik och har därför inte fått någon plats i kulturens finrum… ännu. Det finns fortfarande stora problem med TV- med sina ofta våldsamma och diskriminerade innehåll, spel även om det börjar gå åt rätt håll. Våldet i spel idag kanske inte är brutalare än det var för 15-20 år sedan, men det är betydligt mer realistiskt skildrat än i spelen i min barndom då man knappt kunde se vad som hände på skärmen. Jag upplever det som att till exempel sexism, homofobi och rasism har minskat i spel, men det finns fortfarande stora problem. Spelens huvudkaraktärers utseende, kvinnor som män, ger ofta en skev bild av hur vi ska se ut, på ungefär samma sätt som skådespelare i dagens actionfilmer och det är sällan som en huvudkaraktär har en annan hudfärg än vit eller inte är heterosexuell.

Brothers3

Så länge jag kan minnas har det pratats om att barn och ungdomar och kanske även vuxna idag sitter och spelar för mycket istället för att vara ute och socialisera med andra människor. Det finns givetvis en poäng i detta. Föräldrar har ett stort ansvar att se till att deras barn gör annat än att bara spela, men det måste även vara viktigt för föräldrar att uppmuntra sina barns intressen, vara med eller åtminstone ha koll på vad deras barn spelar för att kunna avgöra om de är lämpliga eller inte. De flesta föräldrar till idrottande barn står ju vid sidan och hejar på och detta borde kanske även gälla andra intressen, som till exempel just spel. Man får inte heller glömma att spelandet kan vara utvecklande på många sätt och att det idag går att vara social genom spelen och möta människor från hela världen. Till exempel utvecklades både min läsförmåga och engelska tidigt genom mitt spelande.

shelter1

Spelens innehåll är idag på att förändras. Fortfarande spelas stora krigsspel där blod sprutar åt alla håll av väldigt många, men det kommer allt fler mindre spel, med lägre produktionskostnader som fokuserar på berättande och känslor istället för vapen och explosioner. Det senaste året har jag rörts till tårar 4-5 gånger av olika spel, vilket jag aldrig tror har hänt tidigare. Jag har rest tillsammans med två bröder i Josef Fares fantastiska Brothers, för att rädda deras döende far. Jag har varit en grävlingsmamma som försöker få sina fem ungar att överleva genom en lång vandring i Shelter. Varje unges död känns som ett stort misslyckande och lämnade mig med en klump i magen. I spelet Journey färdades jag med en liten figur genom en stor öken då man plötsligt möter en annan spelare från någon annan del av världen. Enda sättet att kommunicera på är genom att skicka toner till varandra och på det sättet får man försöka visa varandra vägen fram mot målet. Dessa spel blir fler och fler och liknar mer konst än den klassiska formen av TV-spel.

journey-game-screenshot-1-b

Mitt spelande har alltid legat på en rimlig nivå, mycket tack vare mina föräldrar men även för själv kunnat inse att det är dags att göra något annat. Jag har sällan spelat mer än några timmar åt gången och idag är det snarare så att tiden inte räcker till för att spela så mycket som jag skulle vilja. Men en gamer är jag och kommer alltid att vara.



Legend av Marie Lu
oktober 19, 2013, 11:32 f m
Filed under: Boktips, Ungdomar

Marie-lu-legend

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

De är superspännande böckerna, ungdomsdystopierna, men det blir inflation på dem och till slut går det ena eländesscenariot in i det andra. Trots detta är det svårt att sluta läsa dem när en väl börjat; de är relativt lättlästa för att vara tegelstenstjocka, de är spännande och karaktärerna är riktiga läsarfriare.

Den nya trilogin är den om Day och June. De bor i ett USA som om länge är uppdelade i ”den riktiga staten” och i provinserna, dit folk flyr, och där folk är i uppror. Alla tioåringar genomgår ett test där de poängsätts och får olika placeringar i det militärt styrda samhället efter poängen de får. June är militären och den ensa, så vitt hon vet, som hittills fått full pott – 1500 poäng och Day är revolten, som i stället för att bli skickad till fångläger efter ett uselt resultat flydde och nu lever ett liv på gatorna, som går ut på att jävlas med militären. Deras vägar korsas och liven tar nya vändningar.

Tyckte du om Hungerspelen och/eller Divergent finns det en stor chans att du tycker om även denna. Trevlig läsning!

/Linnea



Du & jag av Katarina von Bredow
oktober 8, 2013, 11:53 f m
Filed under: Barn, Boktips, Ungdomar

kdjxiyy6iewlnpkdln3tHon har gjort det igen, Katarina von Bredow. Skrivit en bok som går rakt in. Jag glömmer bort att det är en vuxen person som skrivit boken när jag läser den, jag bara läser en pojkes skildring av sitt liv helt enkelt, helt komplicerat. Så utelämnande, så privat, så coolt, så moget och så barnsligt. Så elvaårigt. Så lysande.

Andreas går i femman. Varje morgon tar han samma väg till skolan som Alicia i hans klass. Har han tur råkar de gå ikapp varandra så de kan ha sällskap. Ibland tänker han att han ska vänta med att gå ut tills han ser henne komma för att alltid få chansen att sällskapa med henne om morgnarna, men det vore att fuska, så det vill han inte. Alicia och Andreas är inte kompisar, inte på riktigt. När de närmar sig skolan viker Alicia av och sneddar över gården till toaletterna där hon gör om sig till skol-Alicia, med blå ögonskugga, läppglans och en blick som inte känner Andreas, som inte bryr sig.

Andreas är väl medveten om hur livet ser ut. På morgonpromenaderna kan Alicia och han småprata och skratta i varandras sällskap. I skolan är han bäst i klassen, vilket aldrig är bra, och kallas nedlåtande för Professorn av Kevin och gänget. Hans enda kompis är Edvin som inte pratar om annat än spel. Hemma är det mamma som lagar maten och pappa som hjälper till med matteläxorna. Han har kontroll över hur livet ser ut. Tills sportlovet infaller och det ena efter det andra börjar rubbas, lite i taget, allt på en gång.

Du & jag är den första av tre planerade böcker om Andreas. Boken är skriven just för barn i mellanåldern, men hade jag barn i den åldern skulle jag läst den här boken högt för eller tillsammans med dem, för det höga nöjets skull.

Dagens egentliga tips är också att Katarina von Bredow kommer till Tranås stadsbibliotek torsdagen den 7 november kl 18:00. Välkomna!

/Linnea



Berövad av Liz Coley
september 12, 2013, 4:11 e m
Filed under: Boktips, Nyheter, Unga vuxna, Ungdomar

Berövad

 

Pappas steg nerför första halvtrappan fyllde tystnaden. Sedan blev han stående på trappavsatsen med handflatorna klistrade mot kinderna. Hans blick mötte Angies och ögonen fylldes av tårar. ”Angela? Är du verkligen…” Rösten bar inte. Angie flackade med blicken mellan sina föräldrar. ”Eh, ja. Jag är verkligen… Vad är det som pågår?” Det var inte bara hon. Det var något fel på hennes föräldrar också. En kall kåre for mellan skulderbladen.
”Angela?” Pappa viskade hennes namn. Han stod kvar på trappavsatsen, bisarrt fastfrusen. Hans svarta hår var helt grått. Hans fuktiga ögon var hundra år gamla.
Angies hjärta började skena och det pirrade i fötterna, som om de ville börja springa. ”Ni börjar faktiskt skrämma mig lite.” ”Vi skrämmer dig..?” Mamma började skratta hysteriskt igen. ”Angie, var… var har du varit?” ”Det vet ni väl.” Det vände sig i magen på Angie. ”Scoutläger?” Deras stirrande blickar gjorde det svårt att andas. ”Scoutläger”, upprepade hon bestämt.
Pappa började gå ner för trappan. ”Scoutläger”, ekade han. ”Scoutläger?” Hans röst blev gällare. ”I tre år?”

Trettonåriga Angie minns hur hon var på scoutläger och behövde gå ut i skogen för att kissa. Därefter är det svart tills hon står på gatan utanför huset hon bor, går in och möts av chockade, skärrade föräldrar som undrar var hon tillbringat de senaste tre åren. Vad menar de? Hon har ju varit på scoutläger? Hemma dras värsta cirkusen igång; det är polisförhör, undersökning av hennes så väl fysiska som mentala status. Angie vill bara bli lämnad i fred och gå till skolan som vanligt. Problemet är bara att hennes klass inte längre är kvar i den årskurs de var sist hon var i skolan. De är sexton år och går på high school. Vad i hela friden har hänt?

Samtidigt händer saker under nätterna Angie inte kan förklara. Hon vaknar till ett nystädat rum, hennes gungstol flyttar på sig och hon själv vaknar aldrig utsövd, hur länge hon än sover. Tillsammans med sin psykolog påbörjar Angie en mental och känslomässig resa ingen vet var den kommer sluta.

Jag blev fast så fort jag började läsa. Boken är minst sagt fängslande. Angies öde är intressant ur många synvinklar och jag tror att den här boken kan passa en bredd av människor, så väl tonåriga som vuxna läsare.

/Linnea



Tretton skäl varför av Jay Asher
december 17, 2012, 10:44 f m
Filed under: Boktips, Unga vuxna, Ungdomar

Clay får ett paket med sju kassettband i hemskickat till sig. Efter att ha snott sin kompis freestyle kan han ta med sig banden ut i staden och följa berättarens karta.

Det är Hannah som har spelat in tretton kassettbandssidor. Hannah som tog livet av sig för två veckor sen. Hannah som Clay var kär i, och som han önskar att han hade vågat verkligen visa det för. Nu är det för sent. Tretton inspelade sidor. En sida för varje person som Hannah anser ha del till varför hon mådde sämre och sämre. Tretton personer vars handlingar ledde till att Hannah tog beslutet att ta sitt liv. Har man fått banden skickade till sig betyder det att man är delaktig, att en sida är tillägnad en själv. Clay kan inte förstå vad han har gjort Hannah för illa och kan inte sluta lyssna i väntan på att få veta vilken roll han spelat i hennes liv. Det blir en lång natt och allteftersom Clay lyssnar mår han sämre och sämre och hans bild av skolkamraterna förändras för all framtid.

 Det här är ingen munter historia. Som läsare reagerar jag som Clay, jag måste fortsätta läsa, trots att det mest är ångestframkallande. Det är lågmält och välskrivet, känslan av obehag växer sig fram lika långsamt som texten. Men det går inte att sluta läsa.

Tretton skäl varför väcker många tankar om gränslandet mellan att bete sig skämtsamt och kränkande mot andra människor. Det en person tycker är larvigt att ens ta upp som ett problem kanske får ödesdigra konsekvenser för en annan. Många bäckar små, ni vet.

 /Linnea