Under glastaket


Ny tidning till Barn & Unga
mars 11, 2014, 9:30 f m
Filed under: Nyheter, Unga vuxna, Ungdomar

Piraja

Nu har vi fått in Piraja som är elevernas egna tidning!

Den innehåller en mix av nytta, stort fokus ligger på livet efter gymnasiet och nöje, med en ambition är att vara Sveriges ledande inom nöje för ungdomar.

Annonser


Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
januari 2, 2014, 11:07 f m
Filed under: Boktips, Unga vuxna

Nyckeln är den sista och avslutande boken i fantasytrilogin om häxorna i Engelsfors. Det är lika bra att säga det med en gång; det finns en öppning för en fortsättning. Författarna har hela tiden hävdat att det är en trilogi de skriver, men med tanke på det öppna och fantasieggande slutet vore det synd att sluta där, med tanke på allt spännande som kommer hända därefter, jag menar, hur kommer världen se ut egentligen?
hämta (1)Jag tyckte om Nyckeln. Faktum är att Engelsforstrilogin vuxit sig på mig. När jag läst den första boken, Cirkeln, var jag inte helt övertygad, men tillräckligt nyfiken för att läsa uppföljaren Eld. Jag tyckte bättre om Eld och tvekade inte inför att läsa Nyckeln. När jag väl hade den i min hand insåg jag att 800 sidor kräver sin tid. Tid som sisådär 150 sidor in i boken var lättmotiverat att lägga på boken – så spännande! En av anledningarna till att det tog mig 150 sidor att känna entusiasmen inför Nyckeln var att jag inte riktigt mindes händelseförloppen från de tidigare böckerna och eftersom en blir kastad rakt in i handlingen är det nödvändigt att samla ihop ett gäng trådar innan en har allt klart för sig igen. Ett tips är onekligen att läsa böckerna direkt efter varandra.

Det jag tycker om med trilogin är dess blandning av vardagsrealism och magi, karaktärsporträtt och fantasy, vänskap och kärlek, komplicerade relationer och förmågan att med lite hjälp från vännerna ta sig vidare. Den har kort sagt allt!

Låna Cirkeln redan idag, så du har läst den innan första (något försenade)  filmen kommer!
/Linnea



Kalla mig gamer.
november 28, 2013, 2:50 e m
Filed under: Barn, Unga vuxna, Ungdomar

Jag var inte många år första gången jag kom i kontakt med TV-spel, någon gång i slutet av 80-talet. Även om Nintendo-konsolen var tänkt till mig var det min pappa som lade beslag på den de första åren. Uttänkt från början? Men snart började vi spela tillsammans och efter mycket träning kunde jag snart styra de små pixlarna på egen hand. Spelandet fortsatte genom åren, på egen hand eller tillsammans med kompisar. Konsolerna byttes ut, men spelglädjen fanns kvar och det var spännande att vara med om den utveckling som spelen varit med om genom åren.

Zelda

Trots att Nintendos första konsol nyligen fyllde 30 år så är tv-spelandet fortfarande mycket omdebatterat, med många fördomar och okunskap. TV-spel har helt enkelt aldrig blivit accepterat på samma sätt som till exempel film och musik och har därför inte fått någon plats i kulturens finrum… ännu. Det finns fortfarande stora problem med TV- med sina ofta våldsamma och diskriminerade innehåll, spel även om det börjar gå åt rätt håll. Våldet i spel idag kanske inte är brutalare än det var för 15-20 år sedan, men det är betydligt mer realistiskt skildrat än i spelen i min barndom då man knappt kunde se vad som hände på skärmen. Jag upplever det som att till exempel sexism, homofobi och rasism har minskat i spel, men det finns fortfarande stora problem. Spelens huvudkaraktärers utseende, kvinnor som män, ger ofta en skev bild av hur vi ska se ut, på ungefär samma sätt som skådespelare i dagens actionfilmer och det är sällan som en huvudkaraktär har en annan hudfärg än vit eller inte är heterosexuell.

Brothers3

Så länge jag kan minnas har det pratats om att barn och ungdomar och kanske även vuxna idag sitter och spelar för mycket istället för att vara ute och socialisera med andra människor. Det finns givetvis en poäng i detta. Föräldrar har ett stort ansvar att se till att deras barn gör annat än att bara spela, men det måste även vara viktigt för föräldrar att uppmuntra sina barns intressen, vara med eller åtminstone ha koll på vad deras barn spelar för att kunna avgöra om de är lämpliga eller inte. De flesta föräldrar till idrottande barn står ju vid sidan och hejar på och detta borde kanske även gälla andra intressen, som till exempel just spel. Man får inte heller glömma att spelandet kan vara utvecklande på många sätt och att det idag går att vara social genom spelen och möta människor från hela världen. Till exempel utvecklades både min läsförmåga och engelska tidigt genom mitt spelande.

shelter1

Spelens innehåll är idag på att förändras. Fortfarande spelas stora krigsspel där blod sprutar åt alla håll av väldigt många, men det kommer allt fler mindre spel, med lägre produktionskostnader som fokuserar på berättande och känslor istället för vapen och explosioner. Det senaste året har jag rörts till tårar 4-5 gånger av olika spel, vilket jag aldrig tror har hänt tidigare. Jag har rest tillsammans med två bröder i Josef Fares fantastiska Brothers, för att rädda deras döende far. Jag har varit en grävlingsmamma som försöker få sina fem ungar att överleva genom en lång vandring i Shelter. Varje unges död känns som ett stort misslyckande och lämnade mig med en klump i magen. I spelet Journey färdades jag med en liten figur genom en stor öken då man plötsligt möter en annan spelare från någon annan del av världen. Enda sättet att kommunicera på är genom att skicka toner till varandra och på det sättet får man försöka visa varandra vägen fram mot målet. Dessa spel blir fler och fler och liknar mer konst än den klassiska formen av TV-spel.

journey-game-screenshot-1-b

Mitt spelande har alltid legat på en rimlig nivå, mycket tack vare mina föräldrar men även för själv kunnat inse att det är dags att göra något annat. Jag har sällan spelat mer än några timmar åt gången och idag är det snarare så att tiden inte räcker till för att spela så mycket som jag skulle vilja. Men en gamer är jag och kommer alltid att vara.



Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt
november 28, 2013, 11:12 f m
Filed under: Boktips, Hc.01 Skönlitteratur, Unga vuxna

På baksidan kan du läsa som följer:
New York, 1987. Det finns bara en enda person i världen som förstår fjortonåriga June Elbus, och det är hennes enda morbror, den erkände konstnären Finn Weiss. När Finn som en av alldeles för många och alldeles för unga män dör i den fruktade sjukdomen aids, blir June alldeles ensam i världen. Hennes föräldrar arbetar oavbrutet och storasyster Greta har glidit längre och längre bort. Men snart blir June kontaktad av Toby, den mystiske främligen från begravningen, han som mamma kallar ”Finns specielle vän” men vägrar säga något mer om. Mellan June och Toby växer en oväntad och omvälvande vänskap fram, och hemligheter avslöjas som får June att tvivla på allt hon dittills har sett som sanning.
1477432_10151821632216824_159569762_nEn så fin bok. Lågmäld, vacker. Allt som sker har ett täcke av undertryckt sorg över sig. Själv läste jag den med katastrofskyddet på. Min kollega älskade den genast. Jag ska läsa om den snart igen. Det i sig är ett gott betyg. 

/Linnea



Berövad av Liz Coley
september 12, 2013, 4:11 e m
Filed under: Boktips, Nyheter, Unga vuxna, Ungdomar

Berövad

 

Pappas steg nerför första halvtrappan fyllde tystnaden. Sedan blev han stående på trappavsatsen med handflatorna klistrade mot kinderna. Hans blick mötte Angies och ögonen fylldes av tårar. ”Angela? Är du verkligen…” Rösten bar inte. Angie flackade med blicken mellan sina föräldrar. ”Eh, ja. Jag är verkligen… Vad är det som pågår?” Det var inte bara hon. Det var något fel på hennes föräldrar också. En kall kåre for mellan skulderbladen.
”Angela?” Pappa viskade hennes namn. Han stod kvar på trappavsatsen, bisarrt fastfrusen. Hans svarta hår var helt grått. Hans fuktiga ögon var hundra år gamla.
Angies hjärta började skena och det pirrade i fötterna, som om de ville börja springa. ”Ni börjar faktiskt skrämma mig lite.” ”Vi skrämmer dig..?” Mamma började skratta hysteriskt igen. ”Angie, var… var har du varit?” ”Det vet ni väl.” Det vände sig i magen på Angie. ”Scoutläger?” Deras stirrande blickar gjorde det svårt att andas. ”Scoutläger”, upprepade hon bestämt.
Pappa började gå ner för trappan. ”Scoutläger”, ekade han. ”Scoutläger?” Hans röst blev gällare. ”I tre år?”

Trettonåriga Angie minns hur hon var på scoutläger och behövde gå ut i skogen för att kissa. Därefter är det svart tills hon står på gatan utanför huset hon bor, går in och möts av chockade, skärrade föräldrar som undrar var hon tillbringat de senaste tre åren. Vad menar de? Hon har ju varit på scoutläger? Hemma dras värsta cirkusen igång; det är polisförhör, undersökning av hennes så väl fysiska som mentala status. Angie vill bara bli lämnad i fred och gå till skolan som vanligt. Problemet är bara att hennes klass inte längre är kvar i den årskurs de var sist hon var i skolan. De är sexton år och går på high school. Vad i hela friden har hänt?

Samtidigt händer saker under nätterna Angie inte kan förklara. Hon vaknar till ett nystädat rum, hennes gungstol flyttar på sig och hon själv vaknar aldrig utsövd, hur länge hon än sover. Tillsammans med sin psykolog påbörjar Angie en mental och känslomässig resa ingen vet var den kommer sluta.

Jag blev fast så fort jag började läsa. Boken är minst sagt fängslande. Angies öde är intressant ur många synvinklar och jag tror att den här boken kan passa en bredd av människor, så väl tonåriga som vuxna läsare.

/Linnea



Tretton skäl varför av Jay Asher
december 17, 2012, 10:44 f m
Filed under: Boktips, Unga vuxna, Ungdomar

Clay får ett paket med sju kassettband i hemskickat till sig. Efter att ha snott sin kompis freestyle kan han ta med sig banden ut i staden och följa berättarens karta.

Det är Hannah som har spelat in tretton kassettbandssidor. Hannah som tog livet av sig för två veckor sen. Hannah som Clay var kär i, och som han önskar att han hade vågat verkligen visa det för. Nu är det för sent. Tretton inspelade sidor. En sida för varje person som Hannah anser ha del till varför hon mådde sämre och sämre. Tretton personer vars handlingar ledde till att Hannah tog beslutet att ta sitt liv. Har man fått banden skickade till sig betyder det att man är delaktig, att en sida är tillägnad en själv. Clay kan inte förstå vad han har gjort Hannah för illa och kan inte sluta lyssna i väntan på att få veta vilken roll han spelat i hennes liv. Det blir en lång natt och allteftersom Clay lyssnar mår han sämre och sämre och hans bild av skolkamraterna förändras för all framtid.

 Det här är ingen munter historia. Som läsare reagerar jag som Clay, jag måste fortsätta läsa, trots att det mest är ångestframkallande. Det är lågmält och välskrivet, känslan av obehag växer sig fram lika långsamt som texten. Men det går inte att sluta läsa.

Tretton skäl varför väcker många tankar om gränslandet mellan att bete sig skämtsamt och kränkande mot andra människor. Det en person tycker är larvigt att ens ta upp som ett problem kanske får ödesdigra konsekvenser för en annan. Många bäckar små, ni vet.

 /Linnea



Divergent av Veronica Roth
december 11, 2012, 2:21 e m
Filed under: Boktips, Film, Nyheter, Unga vuxna, Ungdomar

Divergent1Divergent = avvikande, skiljaktig, skild, delad. 

Tyckte du om Hungerspelen? Då kommer du tycka om den här…

 Beatrice lever i en framtid där alla människor är uppdelade i falanger, grupper. Det finns fem olika grupper, och hon är född in i de Osjälviska. När ungdomarna fyller 16 år genomgår de ett avancerat simuleringstest och utifrån resultatet får de veta vilka två grupper de är mest lämpade att följa. Dagen därpå måste de välja om de vill stanna kvar i sin egen grupp, eller om du vill svika de egna och byta falang.

Valet ungdomarna gör är av betydelse för hur de ska leva resten av sina liv. Ska de bli Osjälviska, det vill säga endast agera utifrån andra människors bästa? Eller ska de bli Lärda och aldrig sluta skaffa sig bildning och kunskap? Ska de bli Ärliga och alltid vara hundra procent ärliga? De kanske vill bli Fridfulla och hädanefter leva i harmoni med sina medmänniskor, spela musik och skratta hela dagarna? Eller ska de bli Tappra, och utbildas i att våga skjuta bort sina egna rädslor och våga möta farorna i vitögat?
Det värsta som kan hända är dock inte att tvingas välja falang. Det värsta som kan hända är att visa sig vara divergent…

 Hade jag haft tid skulle jag läst Divergent från pärm till pärm i ett svep, den är verkligen superspännande! Det är intressanta mångbottnade karaktärer och det är roligt att följa huvudpersonens personliga utveckling.

 Divergent är den första boken i en planerad trilogi och en film är i görningen, premiär 2014.

 /Linnea