Under glastaket


Ny på jobbet: Björn Ranelid
mars 6, 2009, 12:58 e m
Filed under: Författare, Film, Reflektioner

 SVT:s litteraturprogram Babel gjorde förra säsongen en serie om svenska författare som bytte jobb. 

 ”Där ute blåser nya kulturpolitiska vindar. En utredning har slagit fast att kulturen ska samverka med näringslivet. En svår tid väntar de svenska författarna. Många är dem som snart ska kastas ut på en hård och kall arbetsmarknad.  En av dem är Björn Ranelid.”

Björn Ranelid är väl den svenska författare som de senaste åren har blivit mest parodierad och förlöjligad i massmedia. Hans sätt att tala som en bok verkar många ha svårt för. Jag kan inte säga att jag tycker särskilt bra om hans böcker; det där expansiva skrivsättet och att allt ständigt pågår på en slags metaforisk nivå blir lite ansträngt i längden. Men jag måste säga att jag beundrar Björn Ranelid som person. Få vågar, eller orkar, idag bekänna sig till en sådan utopisk medmänsklighet som han gör. Det är min fasta övertygelse att Sverige skulle vara fattigare utan Björn Ranelid.  Jag undrar om kanske tron på Ordet med stort O är på väg tillbaka i denna post-postmoderna tid. 

Här är länk till Babels inslag.

/ Mattias



Sista meningen i en bok
februari 17, 2009, 2:05 e m
Filed under: Hc.01 Skönlitteratur, Reflektioner
Suzanne Brøggers bok Sølve: en plats i Danmark (2008) har slutorden ”hack, hack, hack.”. Frankrike, enhörningen och Kenzofjäderdräkt är tre ord som föregår hackandet.

Suzanne Brøggers bok Sølve: en plats i Danmark från 2008 har slutorden ”hack, hack, hack.”. Frankrike, enhörningen och Kenzofjäderdräkt är tre ord som föregår hackandet.

Jag har alltid tyckt att det är något speciellt med sista meningen i en bok, och det är jag nog inte ensam om. Länge var sista meningen för mig förbjuden mark att beträda, om jag inte först hade gjort mig förtjänt av den; det vill säga läst mig fram till den. Nu har jag släppt denna fixa idé. Det skulle bli alldeles för mycket medioker slöprosa som skrotade runt i hjärnan om jag fortsatte. Jag ansåg tidigare att vägen till sista meningen var helig, men tycker inte så längre.  

Vad är det med sista meningen som jag tycker om? I botten vilar nog en förkärlek för avsked, och kanske vardagens sällsamma höjningar mot ett lyriskt tillstånd. När något ska avslutas och lämnas, när något är för sista gången  visst skärper vi då sinnena, visst blir vi lite mer levande.

Jag har slumpmässigt valt ett antal skönlitterära böcker ur bibliotekets samling och ger här spridda exempel på konsten att avsluta en bok.  Har du någon bra slutmening att dela med dig av? Skicka den gärna till oss på biblioteket och berätta varför du gillar den! / avslutar Mattias

 Att sluta i en scen
Klaras ridlägersommar av Pia Hagmar
”Vi ler blygt mot varandra.
 Ska vi smyga i väg och plocka lite körsbär? frågar Jonte.”

 Att sluta med en erfarenhet som romanen har lett fram till
Anlag för vemod av Stefan Andhé
Jag måste lära mig att vara lyckligare än jag förtjänar.

 Att sluta med ett stort ord (lägga tyngden på ett stort ord)
Parfymen av Patrick Süskind
”De hade för första gången gjort någonting av kärlek.”

 Att sluta med en lång mening (som ebbar ut i något nytt)
Allt vi har av Marianne Sällström
”Fönstret fick stå på glänt, som det brukade, så att ljudet av en nattbuss och en och annan bil trängde in tillsammans med gatans nattliga decemberdofter, innan jag somnade i en tungt befriande sömn som varade fram tills långt in på söndagsförmiddagen; då klangen från någon av stadens kyrkor varsamt väckte mig till den nya dagen.”

 Att sluta med ett slut
God natt, fröken Ann av Stig Claesson
”Det finns det inget svar på.”

 Att sluta med visdomsord
Tyskungen av Camilla Läckberg
”För den som inte älskade, riskerade heller inte att förlora.”

 Att sluta med kontrasterande meningar
Vildängel av Lina Forss
Du behöver inte lita på mig längre. Bara värma dig hos mig.”

 Att sluta abrupt
Tusen skärvor tillit av Helena von Zweigbergk
Äh. Det var inget. Kom så åker vi.”