Under glastaket


Kalla mig gamer.
november 28, 2013, 2:50 e m
Filed under: Barn, Unga vuxna, Ungdomar

Jag var inte många år första gången jag kom i kontakt med TV-spel, någon gång i slutet av 80-talet. Även om Nintendo-konsolen var tänkt till mig var det min pappa som lade beslag på den de första åren. Uttänkt från början? Men snart började vi spela tillsammans och efter mycket träning kunde jag snart styra de små pixlarna på egen hand. Spelandet fortsatte genom åren, på egen hand eller tillsammans med kompisar. Konsolerna byttes ut, men spelglädjen fanns kvar och det var spännande att vara med om den utveckling som spelen varit med om genom åren.

Zelda

Trots att Nintendos första konsol nyligen fyllde 30 år så är tv-spelandet fortfarande mycket omdebatterat, med många fördomar och okunskap. TV-spel har helt enkelt aldrig blivit accepterat på samma sätt som till exempel film och musik och har därför inte fått någon plats i kulturens finrum… ännu. Det finns fortfarande stora problem med TV- med sina ofta våldsamma och diskriminerade innehåll, spel även om det börjar gå åt rätt håll. Våldet i spel idag kanske inte är brutalare än det var för 15-20 år sedan, men det är betydligt mer realistiskt skildrat än i spelen i min barndom då man knappt kunde se vad som hände på skärmen. Jag upplever det som att till exempel sexism, homofobi och rasism har minskat i spel, men det finns fortfarande stora problem. Spelens huvudkaraktärers utseende, kvinnor som män, ger ofta en skev bild av hur vi ska se ut, på ungefär samma sätt som skådespelare i dagens actionfilmer och det är sällan som en huvudkaraktär har en annan hudfärg än vit eller inte är heterosexuell.

Brothers3

Så länge jag kan minnas har det pratats om att barn och ungdomar och kanske även vuxna idag sitter och spelar för mycket istället för att vara ute och socialisera med andra människor. Det finns givetvis en poäng i detta. Föräldrar har ett stort ansvar att se till att deras barn gör annat än att bara spela, men det måste även vara viktigt för föräldrar att uppmuntra sina barns intressen, vara med eller åtminstone ha koll på vad deras barn spelar för att kunna avgöra om de är lämpliga eller inte. De flesta föräldrar till idrottande barn står ju vid sidan och hejar på och detta borde kanske även gälla andra intressen, som till exempel just spel. Man får inte heller glömma att spelandet kan vara utvecklande på många sätt och att det idag går att vara social genom spelen och möta människor från hela världen. Till exempel utvecklades både min läsförmåga och engelska tidigt genom mitt spelande.

shelter1

Spelens innehåll är idag på att förändras. Fortfarande spelas stora krigsspel där blod sprutar åt alla håll av väldigt många, men det kommer allt fler mindre spel, med lägre produktionskostnader som fokuserar på berättande och känslor istället för vapen och explosioner. Det senaste året har jag rörts till tårar 4-5 gånger av olika spel, vilket jag aldrig tror har hänt tidigare. Jag har rest tillsammans med två bröder i Josef Fares fantastiska Brothers, för att rädda deras döende far. Jag har varit en grävlingsmamma som försöker få sina fem ungar att överleva genom en lång vandring i Shelter. Varje unges död känns som ett stort misslyckande och lämnade mig med en klump i magen. I spelet Journey färdades jag med en liten figur genom en stor öken då man plötsligt möter en annan spelare från någon annan del av världen. Enda sättet att kommunicera på är genom att skicka toner till varandra och på det sättet får man försöka visa varandra vägen fram mot målet. Dessa spel blir fler och fler och liknar mer konst än den klassiska formen av TV-spel.

journey-game-screenshot-1-b

Mitt spelande har alltid legat på en rimlig nivå, mycket tack vare mina föräldrar men även för själv kunnat inse att det är dags att göra något annat. Jag har sällan spelat mer än några timmar åt gången och idag är det snarare så att tiden inte räcker till för att spela så mycket som jag skulle vilja. Men en gamer är jag och kommer alltid att vara.



Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt
november 28, 2013, 11:12 f m
Filed under: Boktips, Hc.01 Skönlitteratur, Unga vuxna

På baksidan kan du läsa som följer:
New York, 1987. Det finns bara en enda person i världen som förstår fjortonåriga June Elbus, och det är hennes enda morbror, den erkände konstnären Finn Weiss. När Finn som en av alldeles för många och alldeles för unga män dör i den fruktade sjukdomen aids, blir June alldeles ensam i världen. Hennes föräldrar arbetar oavbrutet och storasyster Greta har glidit längre och längre bort. Men snart blir June kontaktad av Toby, den mystiske främligen från begravningen, han som mamma kallar ”Finns specielle vän” men vägrar säga något mer om. Mellan June och Toby växer en oväntad och omvälvande vänskap fram, och hemligheter avslöjas som får June att tvivla på allt hon dittills har sett som sanning.
1477432_10151821632216824_159569762_nEn så fin bok. Lågmäld, vacker. Allt som sker har ett täcke av undertryckt sorg över sig. Själv läste jag den med katastrofskyddet på. Min kollega älskade den genast. Jag ska läsa om den snart igen. Det i sig är ett gott betyg. 

/Linnea



Lokalhistorisk nätverksträff i Åtvidaberg
november 17, 2013, 10:15 e m
Filed under: Kulturhistoria

Efter en förmiddag med representanter för flera Östgötabibliotek och länsmuseet blev vi inbjudna till Åtvidabergs arkiv, bruksmuseum och dess miljö. Arkivet och museet låg i gamla facits lokaler. Vi fick en mycket intressant och trevlig visning.

/Magnus

åtvid 025

åtvid 024

åtvid 029

åtvid 037åtvid 041