Under glastaket


Ulla Ravell går i Fritiof Nilsson Piratens fotspår
september 29, 2013, 8:49 e m
Filed under: Boktips, Författare, Kulturhistoria

I början av september fick biblioteket finbesök av författaren Ulla Ravell som reser i Piratens fotspår, och efter att ha varit i Skåne och på andra palatser så var det tid att komma till Tranås. Fritiof Nilsson Piraten bodde och arbetade som advokat i Tranås i 10 år (1921-31). Till hjälp för sin stadsvandring hade Ulla, Per Ullfsbo från kommunen och Piratensällskapet. De besökte alla platser i Tranås som är förknippade med Piraten och kom tillslut även bort till biblioteket. Där Ulla gick igenom den lokalhistoriska litteraturen och kollade in Piratenhyllan. Tillslut blev det tid för kaffetåren. Nästa år ska boken om Fritiof Nilsson Piraten komma ut.

 

/Magnus Grehn

 

Ulla Ravell på bibl 014Ulla Ravell på bibl 007

Ulla Ravell på bibl 008

 

 

 



Drömfakulteten
september 18, 2013, 9:39 f m
Filed under: Boktips

Stjärnorna var fortfarande döda på natthimlen och molnresterna hade fastnat i träden som flöt ovanför. 

 

Valerie Solanas skjuter Andy Warhol med tre skott 1968. Han överlever, med skador på inre organ. Strax innan publiceras hennes radikalfeministiska SCUM-manifest. Det här är Sara Stridsbergs skildring av en fiktiv Solanas liv – från uppväxten i den amerikanska öknen till döden på ett hotell i Tenderloin District, San Fransisco där prostituerade samlas för att ensamt gå bort.

Berättelsen kastas mellan olika episoder. Där finns barndomen med moderns naivitet och faderns övergrepp. Där finns prostitutionen, universitetet, stränderna, det ändlösa läsandet och Andy Warhols för evigt svärmande krets. Allt är skimrande rosa, romantiserat, vackert och tragiskt.

Och världen förblir en enda längtan tillbaka. Floden, Ventor, trädkronorna, blodrosorna, de där himlarna som aldrig kommer tillbaka. Spröda sönderslitna moln som speglar sig i floden och det är svarta grenar i det svarta vattnet. Träden böjer sig mot floden, deras rötter översvämmas av mörkt flodvatten och trädkronorna längtar efter att drunkna och Dorothy går ut i floden med kläderna på.

Dialogerna är utbroderade med stora repliker. ”Jag är intresserad av din värld”, säger berättaren. ”Det här är inte en värld jag vill leva i”, svarar Valerie. Det är just denna typ av  drömskt kraftfulla formuleringar som präglar romanen. Detta, och den återkommande döden.

Vi får möta extraordinära karaktärer – snälle Silkespojken som säljer sig för knark och Cosmogirl som är en annan ung feminist med en mamma som väntar på att avrättas. Vi får följa med på terapisamtal med doktor Cooper, som Valerie endast kritiserar och ifrågasätter. Valerie, som alltid säger vad hon tycker och som aldrig backar undan.
Jag lämnades salig efter att ha avslutat boken. Den är en utomordentlig blandning på tragik och romantik – man har inte ens tid att bli frustrerad över hur Stridsberg vägrar skriva om de enbart sorgliga sidorna av händelser. En starkt rekommenderad roman för vem som än känner sig lockad av blommorna och det rosa omslaget.

 

Det var vi och havet och det var alltid sommar. Jag minns att jag jagade dig under vattnet. Du var min undervattensdröm. 

 



Koko och Bosse
september 14, 2013, 8:27 f m
Filed under: Nyheter

Bilderböckerna om Koko och Bosse är helt klart några av mina absoluta favoriter! De passar bra att läsa för ungefär 3-6 åringen och ger nog minst lika stor behållning för den vuxna högläsaren också. Den första boken om Koko och Bosse är skriven och illustrerad av Lisen Adbåge. Det är en varm berättelse med härligt färgsprakande illustrationer med coola vardagsinteriörer lite a la 60-tal. Den handlar om pojken Koko och pappan Bosse och deras vardagslunk tillsammans. De är på väg hem från dagis. De myser lite på kvällen. Då låter det såhär:

De äter kvällsmackor och löser korsord.

-Nu är det läggdags, hopp i säng! Säger Bosse.

-Jag vill inte! Säger Koko

-Sitt här då, säger Bosse.

Koko är kvar i köket i säkert en hel kvart

Bosse har somnat på direkten och snarkar högt.

Det låter skönt…

Koko tassar in och kryper ner bredvid.

-God natt lilla koko, viskar Bosse.

Koko och Bosse

Koko trotsar och gnäller.” Jag vill inte!” är det vanligaste svaret från Koko. Pappan Bosse verkar vara en ganska snäll typ ”slipp då” eller ”nähä okej då” svarar han allt som oftast på Kokos trots. Koko trotsar när de ska kliva upp på morgonen, han trotsar när de ska klä på sig, han trotsar när det ska ätas gröt och sådär fortsätter det. Men i slutet av boken när Koko busat runt i affären och sedan prompt vill stanna och leka i lekparken då är det pappa Bosse som säger: JAG VILL INTE! Jag vill åka hem och äta maränger. Ja! säger Koko då.

Nu har det ganska nyligen kommit ut en till bok om Koko och Bosse som heter Koko och Bosse törs inte som handlar om det här med att våga. I den här boken så växlar Bosse och Koko med att växelvis vara den som är modig och den som är feg. De ställs in för många läskiga situationer som att duscha i den offentliga duschen- det tycker pappa bosse är jätteläskigt och att hoppa ifrån bassängkanten tycker Koko är jätteläskigt. Men med hjälp av varandra så törs de göra många läskiga saker!

/Nadja



Två böcker av Richard Brautigan
september 13, 2013, 9:48 f m
Filed under: Boktips, Författare, Lyrik, Nyheter

De senaste åren har två böcker av Richard Brautigan släpps på svenska. Novellsamlingen ”Gräsmattans hämnd” på Bakhåll och diktsamlingen ”Glödlampan bara fortsätter att lysa” på Ellerströms förlag, men redan 1971 kom två  böcker av Brautigan ut på svenska ”I sockret av meloner” och ”Öringfiske i Amerika” två skruvade romaner som blev något av kultböcker för 60-talets ungdomsrörelser. Den absurda westernromanen ”Hawklinemonstret” och diktsamlingen ”Det amerikanska hotellet” kom ut på svenska 1976, så det är med stor glädje efter en lång väntan att Brautigan ska bli översatt jag har läst ”Gräsmattans hämnd” från 2009.  61 korta noveller och ett efterord på 173 sidor, novellerna är väldigt underfundiga, roliga, absurda och samtidigt melankoliska och filosofiska.

grasmatt

glödlampan

Brautigan lyfter den vanliga vardagen till något ovanligt. Novellen ”Gräsmattans hämnd” handlar om hans mormor och styvmorfar i den fattiga och regniga staten Washington under åren på 20-talet och 30-talets depression. Hembränning ett päronträd och en gräsmatta står i centrum för handlingen.  Bokens kortaste novell är denna:

Scarlattibråket

”Det är mycket svårt att leva i en etta i San José med en man som försöker lära sig spela fiol.” Det var vad hon sa till polisen när hon räckte dem den tömda revolvern.

Boken är fint översatt av Jonas Ellerström.

iantheA

Romel

Jonas Ellerström har även översatt Brautigans diktsamling ”Glödlampan bara fortsätter att lysa” på ett mycket förtjänstfullt sätt. Dikterna är ett urval ur Brautigans produktion från 1953 till 1984. Dikterna rör sig mellan det vardagliga och det filosofiska med flera humoristiska inslag.

18 MARS, VILAR PÅ MAYTAG HOMAGE

Jag ser ut genom hotellfönstret

och det snöar i New York,

jättestora snöflingor likt miljoner

genomskinliga tvättmaskiner som virvlar

genom den här stans smutsiga luft och

rengör den.

Richard Brautigan föddes 1935 i Tacoma, Washington. Han hade en svår barndom med en far som stack innan han föddes och en mor som gifte om sig flera gånger med allt våldsammare alkoholister. 1955 arresterades Brautigan för att kastat en sten genom fönstret på en polisstation. Han diagnostiserades som paranoid schizofren och behandlades med elchocker, efter tre månader skrevs han ut och flyttade till San Francisco , han hade bott i S.F. i korta perioder sedan 1954. S.F. var en sjudande kittel av litteratur, musik och konst under 1950 -och 60-talet. Beatpoeterna och San Francisco renässansen var i fullgång. Brautigan debuterade 1958 med diktsamlingen ”The Return of the River” och han började att samarbeta med teatergruppen The Diggers. Brautigan var aktiv under en period där beatförfattare och beatniks rörde sig i San Franciscos bohem -och kullturkretsar, och vid mitten av 60-talet kom hippies och 60-talets ungdomskultur som tog till sig Richard Brautigans texter. Han blev något av en kultförfattare och rätt populär. Vid slutet av 70-talet dalade dock hans stjärna och han kom i bakvattnet i USA, men i Japan och Europa förlorade han aldrig sin popularitet. Vid denna tid blev han allt mera deprimerad och alkoholiserad, vilket tyvärr slutade med att han tog sitt liv 1984.

/Magnus Grehn



Berövad av Liz Coley
september 12, 2013, 4:11 e m
Filed under: Boktips, Nyheter, Unga vuxna, Ungdomar

Berövad

 

Pappas steg nerför första halvtrappan fyllde tystnaden. Sedan blev han stående på trappavsatsen med handflatorna klistrade mot kinderna. Hans blick mötte Angies och ögonen fylldes av tårar. ”Angela? Är du verkligen…” Rösten bar inte. Angie flackade med blicken mellan sina föräldrar. ”Eh, ja. Jag är verkligen… Vad är det som pågår?” Det var inte bara hon. Det var något fel på hennes föräldrar också. En kall kåre for mellan skulderbladen.
”Angela?” Pappa viskade hennes namn. Han stod kvar på trappavsatsen, bisarrt fastfrusen. Hans svarta hår var helt grått. Hans fuktiga ögon var hundra år gamla.
Angies hjärta började skena och det pirrade i fötterna, som om de ville börja springa. ”Ni börjar faktiskt skrämma mig lite.” ”Vi skrämmer dig..?” Mamma började skratta hysteriskt igen. ”Angie, var… var har du varit?” ”Det vet ni väl.” Det vände sig i magen på Angie. ”Scoutläger?” Deras stirrande blickar gjorde det svårt att andas. ”Scoutläger”, upprepade hon bestämt.
Pappa började gå ner för trappan. ”Scoutläger”, ekade han. ”Scoutläger?” Hans röst blev gällare. ”I tre år?”

Trettonåriga Angie minns hur hon var på scoutläger och behövde gå ut i skogen för att kissa. Därefter är det svart tills hon står på gatan utanför huset hon bor, går in och möts av chockade, skärrade föräldrar som undrar var hon tillbringat de senaste tre åren. Vad menar de? Hon har ju varit på scoutläger? Hemma dras värsta cirkusen igång; det är polisförhör, undersökning av hennes så väl fysiska som mentala status. Angie vill bara bli lämnad i fred och gå till skolan som vanligt. Problemet är bara att hennes klass inte längre är kvar i den årskurs de var sist hon var i skolan. De är sexton år och går på high school. Vad i hela friden har hänt?

Samtidigt händer saker under nätterna Angie inte kan förklara. Hon vaknar till ett nystädat rum, hennes gungstol flyttar på sig och hon själv vaknar aldrig utsövd, hur länge hon än sover. Tillsammans med sin psykolog påbörjar Angie en mental och känslomässig resa ingen vet var den kommer sluta.

Jag blev fast så fort jag började läsa. Boken är minst sagt fängslande. Angies öde är intressant ur många synvinklar och jag tror att den här boken kan passa en bredd av människor, så väl tonåriga som vuxna läsare.

/Linnea